Tänk så här liten var D för ett år sen. Just nu börjar vi träda in i en ny sovfas. Efter tre veckor utan problem är det inte sunshine vid dagsläggningar längre, samt att hon vaknar väldigt tidigt på morgonen. Ja ja. Det funkar.
Det som känns trist är att det sällan är båda föräldrarna som fixar och trixar, utan en ska vara ute i arbetslivet. Gärna båda två, dagis tidigt. Det känns inte rätt. Alla föräldrar borde kunna vara hemma mycket mer och jobba mindre. Men då faller väl det här konsumtionsamhället sönder. Tänk om alla vande sig vid lite enklare vanor , använda saker lite längre, kanske hoppa över Thailand nåt år. Så skönt det skulle kunna vara. Visst det är kul att jobba, vara kreativ, träffa människor, men det känns genuint fel att lägga så mycket tid på ett sketet jobb bara för att kunna köpa en ny bil. Istället kunde man köpa sig lite fritid med sin familj och de man vill umgås med. Ett softare, lugnare samhälle. Ibland, när jag tänker på det, så hatar jag verkligen pengar och hela systemet kring finansmarknaden. Visst man är ju uppvuxen med att slösa, kunna resa och ta för sig. Svårt att bryta mönster. Jag kämpar med mig själv att försöka leva mer hållbart och det går hyfsat, men så vill man ha den där nya brädan, åka på en tävling, kolla en cool Etonskjorta. Fan , man är förmodligen konsumtionsförstörd för livet, men jag kan ju försöka så att Daphne får en mer sund inställning till saker saker saker.
Kolla så glad hon blir över mammas iPhone, redan del av det sjuka livet.
Här hjälps vi åt i hemmet.
Favoritmaten just nu jordärtskockssoppa
