Man måste ut i alla väder. Nu är jag oändligt tacksam att min lilla äntligen tycker det känns ok att lägga sig två timmar i sin egen säng hemma på förmiddagen. tidigare var jag tvungen att knata ut med vagnen och sätta mig vid chalmers eller på annat kafé. Det var i och för sig mysigt på nåt konstigt vis, men det var lätt att jag fick in den där förvaringskänslan i kroppen. Att behandla min dotter som en patient som måste tas om hand om på bästa.. sov nu och sen mata och leka och sova igen.. Det är ju de där ögonblicken däremellean som är så grymma. när hon tittar på mig med sina bruna ögon, forskande, undrande, men glatt, hon skrattar, ler och man känner samhörighet som man nog bara kan känna när man har direktkontakt med sitt eget barn. Nu har jag skrivit in den lilla på babysim också. hon giock helt bärsärk på åbybadet sjungelavdelning häromsistens. helt vild och totalt orädd för kallsupar och huvuddopp. Hon kaxar till sig. snart plockar jag fram skateboarden.
Alltså vad sjutton ska man göra för att orka sätta igång att skriva egen musik igen. Jag försöker hitta hålen, svålen, nälen, målen, men det blir istället framför tvn kolla sport, eller gå och sporta. det är saker jag mår bra av i alla fall när jag själv rör mig, men det där egna lilla rummet. jag skulle behöva ett eget rum där jag kan krypa in och inte bli störd. även om vår lya är stor så har jag ingen plats. titta här så litet mitt musikkrypin är.. äh skojar, det är bara att sätta sig på röven och läsa, som min pappa sa.
Min lilla musikhörna. Stökig ej inkopplade grejor, men jag lyfter frågan.
En bild som sitter på min vägg. Old school skate
